Kärringkalas

Oavsett om man är vuxen eller inte så finns det vissa saker som man inte verkar lyckas undkomma och det är såklart alla kalas för den äldre generationen i familjen och jag talar inte om mina föräldrar, utan om min kära mormor. Jag och min mormor hade alltid en väldigt nära relation när jag var liten och även om vi har en bra kontakt idag så finns det ingenting som är tråkigare än dessa tantkalas. Med det sagt menar jag inte att det är min mormor som är tanten i fråga (även om det också stämmer till viss del), men det är främst hennes kärringkompisar som jag pratar om.

Ordet kärring har fått helt fel betydelse om du frågar mig. För mig är inte en kärring en gammal surtant som går och mumlar för sig själv på stan, utan en äldre dam som bara inte kan sluta prata om vilka garn som är bäst att använda sig av när man ska sticka vantar till barnbarnen eller vilken kaksort som är bäst för att de är mustigare än andra. Det är en kärring för mig. Glöm inte att de också bär den klassiska mormorskoftan med knappar lika stora som tefat.

Fortfarande kalas?

Mitt grubbleri för dagen handlar dock inte om min mormors kalas, det var faktiskt helt okej att vara där, utan min fråga är varför det fortfarande är så viktigt att fira sig själv. Jag förstår vitsen med kalas och födelsedagar när man är liten eftersom man går och väntar hela året på att få fylla år, äta tårta och få presenter, men varför fortsätter det här beteendet hos vissa även i väldigt vuxen ålder (läs 50 år och uppåt)? Har man inte tröttnat på att fylla år? Har man inte skämts tillräckligt under alla år då släktingar stod och blängde på en medan de sjöng? Jag vet inte. Att fira med grabbarna = Ja! Att fira med familjen – Njäe… bara när jag fyller jämt.